Testa gränser

Jag gillar att träna. Ofta och länge. Man blir skönt trött och somnar gott på kvällarna. För mig funkar det bra att köra en tuff mängdträningsperiod för att sedan lätta och toppa formen som då kan bli både bra och långvarig.
Nackdelen att träna på gränsen är risken för skador. Jag är ofta skadad. Som nu. Hopparknä. Trots en lång vilo- och rehabiliteringsträningsperiod gör det fortfarande ont. Jag fick lov att trappa upp men sjukdomar, jobb och annat har effektivt satt stopp för mina planer (och lär göra så minst ett par veckor till).
Jag har nu fattat vinken. Ingen jättehård träning i år. Jag inväntar mitt besök hos Capio Artro Clinic. Det börjar ju luta åt en ny lång vilo/rehab period och eventuellt operation.
Medan jag väntar kan jag göra något som jag borde gjort för länge sen. Att verkligen lära mig orientera. Det sägs att bra OL-teknik måste nötas in med mycket OL-träning. Träning där man gör rätt. D.v.s. göra bra vägval, få bra känsla för karta och terräng och INTE BOMMA.
(Eller som Aristoteles sa, ”We are what we repeatedly do. Excellence, then, is not an act, but a habit.” Ja nu var ju Aristoteles inte engelskspråkig men jag stal citatet från OL-bloggaren okansas.blogspot.com och han språkar engelska.)
Alltså har jag bestämt min nya plan fram till besöket på CAC enligt:

• Springa så många OL-träningar och tävlingar som tid och ork medger
• Alla orienteringslöp är TRÄNING. Tävla gör jag nästa år.
• Bara träna OL om jag är pigg och verkligen känner för det
• Inte missa något OL-pass för att jag är trött av annan träning

Detta blir också en slags test av gräns. Hur mycket orientering orkar jag med.
Det blir också en test av hur bra vänner och släktingar jag har då denna ambition kan ta mycket tid i anspråk.
Jag startar imorgon med årets sista Vinterserie. Får se hur länge min ambition håller.