Ännu en dyster månad för en träningsnarkoman. Fortfarande har jag inte kunnat/vågat ta i för fullt sen det olyckliga intervallpasset i början av september. Surt!
Träningsnarkoman som har svårt att ta en vilodag men ofta måste ta många då kroppen går sönder. Helst springer jag, och allra helst orientering. Jag har nu haft knäproblem i mer än tre år och har gett upp om att bli helt återställd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar