Om resor till tveksamma länder

Jag har sedan länge haft en, som det så fint heter idag, policy att inte resa till länder där det råder förtryck eller rent av är diktaturer. Undantaget den gamla onda tiden med järnridån då det kändes som en god insats att få träffa delar av folket, i mitt fall mest orienterare.
Men suget efter att besöka nya länder och framför allt att få springa i nya länder har ibland varit större än samvetet. När vi på Höst Öst resan 2004 besökte Lukachenkos diktatur (Vitryssland) kändes det inte helt bra.
Turkiet undvek jag också i det längsta, men då HÖ-resan 2000 besökte Istanbul så … Sen var vi där igen på den långa resan 2007 (http://ol-wims.blogspot.com/search/label/HöstÖst2007) då vi också var i Ankara och Niksar. Nu är ju Turkiet ett land på rätt väg och Istanbul har nog blivit en av mina favoritstäder. Trevligt folk och massor att se och uppleva. Istanbul är enda stället som jag av fri vilja avstått en orientering för att turista istället. Två gånger !!!
Israel har länge varit högt upp på min icke-lista och till skillnad från Turkiet verkar dom tagit kontrakurs och tappat kartan. Men när WWOP nu har en resa dit och Raimo skall med så var jag nära att … Men en OL-resa där jag inte kan springa kändes inte så kul så jag ställde in. Sen började Israel bomba Gaza och då kändes beslutet än mer rätt. Även om Israel och Palestina nog är säkrare än vanligt (med undantag av Gazas närhet) känns det verkligen skönt att inte sätta mina fötter på Israelisk mark.
Israeler som till största delen består av folk som överlevde förintelsen eller flydde för att undvika den, eller snarare deras barn, bevisar att människan är oförmögen att lära av historien. Helt obegripligt och väldigt deprimerande.

Skadeläget och klubbtillhörighet

.
Nu har det gått tre månader sen ”oprationen” och knäet känns allt annat än bra. Lasse (sjukgymnasten) och jag har kommit överens om att testa att köra på hårt/tungt ett tag och även prova excentrisk träning.

Förutom tre rehabpass per vecka kör jag även ett par styrkepass för resten av kroppen samt 2-3 kortisar på motionscykeln. Ca. 50 minuter är vad rumpan i bästa fall klarar då jag inte kan avlasta genom stående cykling.

I veckan provade jag på pilates för första gången. Massageterapeut Nils-Olov (http://www.massagebehandling.org/), som hjälpt mej några gånger på mina äventyr, talar alltid varmt för denna träningsform då man där jobbar mycket med bålstabilitet. Mycket bra för skadedrabbade som mej, och när idrottsklubben på jobbet nu har en tolvveckors kurs var det självklart att hoppa på.

Löpträning känns tyvärr mycket avlägset så vårsäsongen är helt inställd. Min förhoppning är nu att vara igång till sommaren och i någorlunda form till hösten.

Enda fördelen med att göra sen tävlingsdebut är att jag kan skjuta upp beslutet om vilken klubb jag skall välja att representera. SNO i sin nuvarande form skall upphöra och ersättas med att IFK Södertäljes OL-sektion tar över namnet Södertälje-Nykvarn Orientering. Jag funderar nu på följande alternativ:
1. Att inte göra någonting och fortsätta vara medlem i Södertälje IF. Det mesta tyder på att SIF fortsätter med OL men blir en tynande klubb med mest veteraner.
2. Att gå med i nya SNO/IFK.
3. Att byta till någon närliggande Stockholmsklubb.
För det senare talar att jag som inflyttad Täljebo alltid känt mej mer som 08:a än sörmlänning. Jag bor i Stockholms län och är anställd av Stockholms läns landsting (SLL) och har oftast närmre till Stockholmstävlingar än sörmlands dito. Men sen är det ju oftast enklare och roligare att vara med en förening där man bor.
Jag funderar vidare…